♥

Jag tänker tillbaka på mitt liv.
Hur det var för ungefär ett år sen.
Eller kanske två.
Jag mådde så jääävla dåligt, hade ingen som förstod mig o
hade typ ångestkänslor varenda kväll.
Jag hade inget mål att uppfylla med mitt liv.
Det kändes som att jag var värdelös o inte hade något här att göra.
Jag ville bara vara med familjen, jag tror att jag var rädd att förlora alla,
med tanke på att tre släktingar som stod mig väldigt nära dog på tre år.

Idag vill jag ut varje kväll.
Jag vill bara träffa mina kompisar.
Jag vet att jag har min familj där "bakom mig" när jag behöver dem.
Kanske är jag lite dum som springer ut hela tiden, men det känns som att då
Då när jag satt inne, då var det ingen som blev gladare av det.
Mamma ville att jag skulle ut o träffa kompisar.
Nu gör jag det så ni borde väl vara glada?
Jag förstår faktiskt inte hur man kan ha sån fin familj som jag har?
Ni är så underbara allihopa!
Å världens bästa vänner, ni som finns där för mig i vått å torrt.
Det är er jag vänder mig till när det är som bäst eller som sämst.
Att ni äns orkar lyssna på mina problem.
Jag förstår inte, jag är inte värd att ha såna vänner som ni...